I måndags var det 4år sedan Miragon blev dålig och fick lämna oss.. Det känns så sjukt när jag tänker på det, på ett sätt känns det evigheter sen jag "sluta" med hästlivet men samtidigt känns det fortfarande som om jag saknar det och att det är en del av mitt liv, vilket det faktiskt inte är. Får rysningar när jag tänker tillbaks hur bra vi har haft det alla syskonen och haft detta tillsammans och fått dela det tillsammans med hela familjen. Även lillebror hängde ju på, på hästryggen i full galopp oavsett vilken häst han satt på. Saknar det så mycket, och jag ser verkligen mig själv med en häst i framtiden, men den tiden kanske är ganska långt bort från idag.